Om Sikhismen

Sikhismen är världens femte största religion. Den härstammar från delstaten Punjab i norra delen av Indien och Pakistan. Idag finns det ca 25-30 miljoner utövare av religionen och de flesta är bosatta i Punjab, men många även i Sydostasien, Europa och Nordamerika. Sikhismen har tidigare oftast förväxlats med att vara en blandning av Hinduismen och Islam. Dock karakteriseras den som en egen, självständig och distinkt religion där alla människor är lika inför Gud, oavsett kön, kast, ursprung och religiösa tillhörighet.

Sikhismen i Sverige

De första sikherna kom till Sverige redan på 1970-talet. Idag bor cirka 4000 sikher i landet. Redan under 1980-talet bildade sikherna i Stockholm, Göteborg och Malmö föreningar i syfte att fortsätta bevara sin religion och kultur, för att senare bygga upp sikhiska tempel dvs Gurdwaras. I Stockholmsområdet finns idag två sikhiska tempel. Den första svenska gurdwaran- Gurdwara Sangat Sahib– invigdes år 1997 och var förlagd i Tullinge utanför Stockholm. År 2002 grundades även en gurdwara i Upplands Väsby. I Göteborg invigdes en gurdwara kallad Gurdwara Sri Guru Singh Sabha i Hammarkullen år 2002.

Sikherna i södra Sverige har organiserat sig i Sikh Cultural Association Lund & Malmö. Föreningen bildades 1988 i syfte att skapa en religiös samlingspunkt för sikherna i södra Sverige och framför allt för att utbilda barnen i den sikhiska traditionen. Föreningen består av ett 30-tal familjer. Genom fritidsförvaltningen i Malmö hyrde de tidigare lokaler i östra Malmö, där de träffas en lördag varje månad. Trots att föreningen var registrerad vid fritidsförvaltningen beviljades de inte några kommunala bidrag. År 2006 köpte församlingen en mindre källarlokal i ett bostadsområde på Östra Farmvägen i Malmö som renoverades till samlingslokal. Verksamheten är helt uppbyggd på donationer från medlemmarna, som samlas en gång i månaden på lördagar eller söndagar för ett heldagsprogram och även varje söndagskväll för att recitera kvällshymnen Rehras Sahib.

Liksom övriga sikhiska organisationer i Sverige har församlingen i Malmö och Lund etablerat en aktiv dialog med majoritetssamhället och andra religiösa samfund i regionen. Församlingsmedlemmarna har deltagit aktivt i utställningen ”Gud har 99 namn” och internationella workshops och konferenser som har arrangerats vid Lunds universitet från 2005 och framåt. Gurdwara i Malmö tar regelbunden emot studiebesök och deltar i diskussioner om det akademiska studiet av sikhismen.

Historisk Bakgrund

Den sikhiska religionen grundades av Guru Nanak (1469-1539) som växte upp i Punjab med både muslimska och hinduiska vänner. Levnadsberättelser (janam-sakhi) om Nanak från 1600-talet berättar att han vid omkring 30 års ålder hade en direkt uppenbarelse av det gudomliga då han hörde Guds röst och blev utsedd till andlig vägledare för världen. Efter denna religiösa upplevelse påbörjade Nanak vidsträckta resor i Asien och Mellanöstern under nästan två decennier för att sprida sitt budskap. I sitt sällskap hade han sin muslimske vän och musiker Mardana. På 1520-talet köpte Nanak land i Punjab och grundade byn Kartarpur, där han byggde upp en sikhisk gemenskap. Nanak fick titeln guru, lärare eller vägledare, och hans efterföljare som samlades runt honom kom att kallas sikher, som på punjabi betyder lärjunge eller lärling. Innan sin död inrättade Guru Nanak en successionsföljd av sin befattning som guru genom att utse en av sina mest hängivna lärjungar, Lehna som senare kom att kallas Guru Angad, till efterträdare.

Under de två århundradena som följde kom sikhismen att växa fram som ett klart avgränsat samfund i nordvästra Indien. Mogulhärskarna som då styrde landet uppfattade sikherna som ett politiskt hot och den spända relationen ledde till att två guruer, Guru Arjan och Guru Tegh Bahadur, led martyrdöd. Som respons till dessa händelser kom sikhismen att militariseras för att försvara rättvisa och gå emot förtryck. När den sjätte gurun, Guru Hargobind, efterträdde Guru Arjan upptog han två svärd för att symbolisera den världsliga (miri) och andliga (piri) makt som guruämbetet innefattade.

En av de mer avgörande händelserna i sikhismens historia inträffade år 1699 då den tionde gurun, Guru Gobind Singh, inrättade khalsa , den ”rena” gemenskapen av sikher. Sikherna uppmanades att genomgå en ceremoni som kallades ”nektarn av det tveeggade svärdet”(khande di pahul) och de invigda skulle följa specifika levnadsregler, som att inte klippa något hår på kroppen, vara trogen sin man och hustru, inte ta droger, samt inte äta halal kött som slaktats enligt muslimskt sed. Männen skulle ändra sitt ursprungliga namn till ”Singh”, lejon, och kvinnor kom senare att kallas ”Kaur”, prinsessor. Dessutom skulle sikherna inte klippa sitt hår (kesh), använda kam (kangha)och bära uniform med dolk (kirpan), stålarmband (karha) och ett speciellt underkläde (kachhaira).
Side-View-Of-Guru-Granth-Sahib-JiI den sikhiska historien finns det således tio historiska personer, vilka har gett andlig vägledning och förmedlat gudomlig kunskap, och därför vördnadsfullt tituleras guru. På sin dödsbädd år 1708 utsåg Guru Gobind Singh sikhernas heliga skrift, Guru Granth Sahib, till evig guru. På punjabi betyder Guru Granth Sahib ”den respekterade guru boken”, som indikerar att skriften har andlig auktoritet att vägleda människor och förmedlar gudomlig kunskap. Skriften innehåller religiös poesi av de fem första guruerna, samt den nionde gurun. Härtill ingår religiösa hymner som är skrivna av både hinduiska och muslimska helgonpoeter, vilka delade guruernas uppfattning om Gud och människans frälsningsväg. Guru Granth Sahib innefattar därför ett flertal olika språk som är gemensamt nedtecknad på skriftspråket gurmukhi, vilket betyder ”guruns mun”.

Sikhismens tio Guruer

Guru Nanak (1469 – 1539) Den första gurun och grundare av sikhismen. Han bemästrade både Punjabi, Sanskrit och Persiska vid tidig ålder och såg hinduer och muslimer som bröder/systrar.

Guru Angad (1504 – 1552) Han utvecklade skriftspråket gurmukhi som användes till att nedteckna hymner vilka senare inkluderas i skriften Guru Granth Sahib. Guru Angad visade stort intresse för utbildning och öppnade många skolor för barn och utvecklade traditionen med langar – att alla delar en måltid oavsett sociala status.

Guru Amar Das (1479 – 1574) Etablerade pilgrimscentrat Goindwal Sahib. Guru Amar Das skapade langar tradition, att alla delar en måltid oavsett social status. Guru Amar Das protesterade mot hinduernas tradition av änkebränning (sati) och kvinnans beslöjning och isolering(purda). Han skapade en ny bröllopsceremoni för sikherna.

Guru Ram Das (1534 – 1581) Han etablerade staden Amritsar och påbörjade konstruktioner av det gyllene templet (Harimandir Sahib)med öppningar i alla fyra väderstreck för att symbolisera att Gud välkomnar alla och har ingen partiskhet för plats eller riktning. Under Ram Das tid inkluderas fyra av hans hymner (lawan) som en del av den sikhiska bröllopsceremonin.

Guru Arjan (1563 – 1606) År 1604 slutförde Guru Arjan den första sammanställningen av sikhernas heliga skrift som senare kom att kallas Guru Granth Sahib, ”den respekterade guru-boken”. Han fullbordade arbetet med det gyllene templet i Amritsar och installerade skriften ceremoniellt i mitten av templet. Guru Arjan led martyrdöd i Lahore.

Guru Hargobind (1595 – 1644) Han byggde Akal Takht, sikhernas högsta rättsinstans, i Amritsar. Vid sin installation som guru antog Guru Hargobind svärd som symbol för sin uppgift att beskydda de svaga och förtryckta. Han är den första guru som tog till vapen och bildade en armé med helgon-krigare för att beskydda religionsfrihet.

Guru Har Rai (1630 – 1661) Guru Hari Rai byggde kliniker för fattiga och sjuka människor och även för djur. Han var kunnig i Ayervedisk medicin.

Guru Har Krishan (1656 – 1664) Guru Hari Krishan var den yngsta av guruerna och installerades till ämbete redan vid fem års ålder. Både brahminska lärda och muslimer var imponerade av hans kunskap och andliga krafter och kallade honom ”barn profeten” (Bala Pir). Guru Har Krishan är känd för att ha hjälpt sjuka människor och även tagit på sig deras lidande.

Guru Tegh Bahadur (1621 – 1675 ) Han etablerad staden Anandpur. Guru Tegh Bahadur led martyrdöd i Delhi för att skydda hinduer från mogulernas hot om tvångskonvertering till Islam. När Guru Tegh Bahadur själv vägrade att anta islam blev han torterad och halshuggen.

Guru Gobind Singh (1666 – 1708) Han var helgon-krigaren som utkämpade flera strider mot mogulernas arméer och skapade den religiösa och militära gemenskapen Khalsa år 1699. Vid sin död utsåg Guru Gobind Singh sikhernas skrift Guru Granth Sahib till sin efterträdare som guru och uppmanade alla sikher att Ordet skulle vara deras guru.

golden-temple-guru-granth-sahib-and-ten-sikh-gurus-QN73_l

Sikhismens lära

Enligt sikhernas gudsuppfattning finns det endast en Gud, den högste Gurun (Vahiguru), som kan ges olika namn, men är formlös och evig och densamme för alla religioner. Gud är samtidigt skaparen, närvarande överallt, och kraften som styr hela världen genom sin vilja och order(hukam). Det är framförallt genom sitt ord (shabad) som Gud uppenbarar sig och blir tillgänglig för människan. I den allra första hymnen som inleder sikhernas heliga skrift beskriver Guru Nanak det gudomliga:

Det finns en God
Sanning är namnet
Skapare av allt
Utan rädsla, utan fiendskap
Tidlös i form
Ofödd, självexisterande
Tillkännages genom guruns nåd
Sann i begynnelsen
Sann genom tiderna
Sann också nu,
kommer alltid vara sann

(Mulmantra, Guru Granth Sahib)

Sikhismens frälsningslära utgår ifrån att människan ska genom hängivelse utveckla ett nära och kärleksfullt förhållande till Gud. Andliga vägledare är viktiga eftersom de har gudomlig kunskap och kan visa vägen till en idealisk förening med det gudomliga. Enligt sikhismen är det framförallt genom att minnas Gud i allt man gör, leva ett moraliskt och ärligt liv och lovsjunga det gudomliga som människan kan utvecklas andligt.

En av Guru Nanaks grundläggande principer var Nam japo, Kirat Karo, vand chakko, vilket betyder ”recitera Guds namn, arbeta hårt och dela med dig”. Andlig befrielse anses vara möjlig för alla människor oavsett kön, nationalitet, och samhällsklass.

Enligt den nu gällande levnadsmanualen (rahit) inom sikhismen är den person sikh som tror på:

En odödlig Gud
Tio guruer, från Guru Nanak till Guru Gobind Singh
Guru Granth Sahib
Orden och läran av de tio guruerna
Khalsa initiation och inte har lojalitet till någon annan religion
(Sikh Rahit Maryada, www.sgpc.net)

Sikhismen utgår ifrån att människan ska söka andlig befrielse i familjelivet och samhället som aktiva samhällsmedborgare. Istället för att dra sig undan det sociala livet och bli asket har alla människor ett ansvar att arbeta för ett rättvist och jämlikt samhälle och andra människors befrielse. Guruerna gick starkt de tidigare hinduiska sederna med hemgift, isolering av kvinnor och att bränna änkor. I sikhismen är seva, osjälvisk tjänst till medmänniskor och samhället, en grundprincip vilken kommer till uttryck i olika religiösa handlingar, som exempelvis gemensam tillredning och allmän utdelning av mat (langar) till alla, oavsett social status, och etablerande av fri sjukvård, härbärge, barnhem och utbildningscentra i anslutning till gurdwaras.


Som regel ska sikherna ge ett tionde av sin inkomst och vinst till välgörande ändamål. Seva ska alltid vara frivillig (nishulk) och osjälvisk(nishkam) utan begär eller tankar på egen vinning eller belöning. Enligt sikhismen är det främsta hindret för andlig utveckling människans självcentrering. De fem lasterna som kan kontrolleras genom osjälvisk tjänst är lust (kam), ilska (krodh), girighet (lobh), världslig bundenhet (moh) och stolthet (hankar).

Religös Utövning

Samlingspunkten för gemensam tillbedjan kallas inom sikhismen för gurdwara. Det betyder ”guruns port”, det vill säga porten in till kunskap om Gud där den heliga skriften Guru Granth Sahib är närvarande. I sikhismen finns inget prästerskap utan vem som helst kan läsa ur skriften och utföra böner, man som kvinna.

Den som går in i ett sikhiskt tempel visar respekt genom att ta av sig skorna, tvätta händerna och täcker sitt huvud. Det första en besökare ska göra är att gå fram till tronen på vilken Guru Granth Sahib är installerad och knäböja sig med pannan mot marken framför skriften. Inne i en gurdwara är skriften alltid i centrum och hela församlingen sitter på golvet vända mot tronen i en lägre ställning än skriften.

Under dagliga ceremonier läser (path), sjunger (kirtan) och uttolkar (katha) sikherna hymner från skriften och framför gemensamma böner(ardas). De dagliga ceremonierna inleds innan soluppgång då Guru Granth Sahib installeras en tron mitt i gurdwaran och sikherna läser utvalda morgonhymner. Efter solnedgång läses kvällsböner och skriften förs skriften ceremoniellt tillbaka till ett speciellt sovrum för natten.

När skriften inte används täcks bokpärmen med tyger anpassat efter årstidens klimat, och under skriftläsning viftar över boken med en vippa eller påfågelsfjäder för att visa respekt. I samband med högtider och specifika livssituationer utför sikherna recitationer då hela skriften läses från början till slut. Efter gudstjänster brukar alla besökare sitta gemensamt ned i rader för att dela en måltid, oavsett kön, ålder och social status för att symbolisera en jämlikhetstanke och broder/systerskap.

230917_418145631574716_592610916_n